Anpassning?

Det var på tunnelbanan hem från centralen idag det slog mig... jag hade innan skillt mig från jocke, nicklas o simon och banade väg mot ropsten. Slog mig ned på en stol i t-banan och drog upp min nyinköpta bok och skuggläste lite snabbt medans tåget accelerade... vagnen var knökfull, de 7 närmaste britsarna var beslagtagna av ett barn och ungdomsgäng... det var inte ett sånt gäng man kan tro strosar runt i förorterna och sätter skräck i gamla tanter utan de lyste kärlek om dem... de älskade verkligen att leva... de sjöng på kurdiska(?) luktade parfym och pratade så snabbt att jag inte uppfattade om de var på utländska eller svenska... en man med dragspel uppenbarade sig från vagnen framför, folket i vagnen började klappa i takt och de som stod upp kunde inte hjälpa att deras höfter rytmiskt gungade med..
Allting var så oerhört intensivt, bebisskrik, ett nykärt par bar på lådor från Ikea, en nätt men ack så pigg dam pratade med sig själv...

och nu till hela grejjen, jag trivdes, som aldrig förr... för 2 år sedan skulle jag inte gilla att allt folk liksom smällte ihop till en o samma(?)...det är en helt annan attityd i stockholm än i sura... på något sätt, kan man vara sig själv på ett sätt man inte kan vara i min hemstad...

stockholm har under de senaste 2 åren jag största delen bott här växt något enormt på mig

det var troligtvis 4 år sedan jag senast lyssnade på Lasse...

men han har sina stunder.


Kommentarer
Postat av: Jenny

Älskar inlägget.....får mig att bli superegla´....pricken över i:et är den superbra låten....

2009-11-29 @ 01:24:38
Postat av: Rut

Vilka var det som lärde dig att lyssna på Lasse?.. :)



Hoppas allt är bra vännen! :)

2009-12-02 @ 22:53:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0