Månen, Solen, Vargen och Rosen
”För många tusen år sedan blev solen förälskad i månen, i hundra år satt solen och väntade på att de skulle passera varandra så att de kunde prata (solförmörkelse), när de äntligen var bredvid varandra förklarar solen sin kärlek till månen, månen som är en vacker men ack så svårflörtad tjej svarar att hon blir solens om solen stiger ned till jorden och tar med en present tillbaka, en så vacker present att hon blir mållös, hon ger solen detta, vad hon tror omöjliga uppdrag och tänker att solen aldrig mer kommer störa henne. Men ack, hon visste inte vad solen var kapabel till, direkt efter att de har pratat färdigt delar solen sin själ i två och skickar ned den andra biten av själen till jorden för att leta efter en present.
Den biten av själen som hamnar på jorden tar skepnad som en varg. Vargen letar och letar i år efter någonting som kan få månen mållös. På sin vandring hittar vargen en blodröd och oemotståndligt vacker blomma, en ros. Han stannar vid platsen där rosen växer, hösten kommer och rosen dör, när det blir till vintern finns inge spår kvar av rosen. Hopplöst vaktar vargen platsen där rosen fanns i hopp om att den någon gång ska komma upp igen, när värmen och våren kommer stiger en ny ros upp ur marken. Vargen låter rosen växa och bli så magiskt vacker som den var när han först såg den, när rosen har nått sin fulla prakt tar han med sig den upp till solen igen, solen ropar på månen och månen kommer springandes över himlen. Solen lyfter fram rosen och säger: det här är det finaste som finns, för den symboliserar nytt livet, längtan och hopp. Månen blir helt till sig över detta och kan inte annat än hålla med solen om att det är det vackraste som finns.
Månen tar rosen och vänder sig om, hon säger med ryggen till solen att visst kan hon bli solens, men på hennes villkor, för hon sa ju aldrig att de skulle träffas jämt bara för att hon är hans. För månen är en enstöring som inte kommer att låta sig hönsas med av någon annan. Eftersom solen är hopplöst förälskad går han med på det. Så månen låter solen passera henne då och då med många års mellanrum, när de väl träffas älskar de passionerat med varandra. Den delen av solen som var på jorden kommer på att han hellre spenderar sin tid på jorden då han kan se henne på nära håll varenda dag istället för att då och då får träffa henne för en stund av kärlek, det är just därför man aldrig hör vargen yla när det är solförmörkelse, det är just därför man alltid annars hör vargen yla ut kärlekssånger till månen på natten, för det är på natten hon är som vackrast”
Den biten av själen som hamnar på jorden tar skepnad som en varg. Vargen letar och letar i år efter någonting som kan få månen mållös. På sin vandring hittar vargen en blodröd och oemotståndligt vacker blomma, en ros. Han stannar vid platsen där rosen växer, hösten kommer och rosen dör, när det blir till vintern finns inge spår kvar av rosen. Hopplöst vaktar vargen platsen där rosen fanns i hopp om att den någon gång ska komma upp igen, när värmen och våren kommer stiger en ny ros upp ur marken. Vargen låter rosen växa och bli så magiskt vacker som den var när han först såg den, när rosen har nått sin fulla prakt tar han med sig den upp till solen igen, solen ropar på månen och månen kommer springandes över himlen. Solen lyfter fram rosen och säger: det här är det finaste som finns, för den symboliserar nytt livet, längtan och hopp. Månen blir helt till sig över detta och kan inte annat än hålla med solen om att det är det vackraste som finns.
Månen tar rosen och vänder sig om, hon säger med ryggen till solen att visst kan hon bli solens, men på hennes villkor, för hon sa ju aldrig att de skulle träffas jämt bara för att hon är hans. För månen är en enstöring som inte kommer att låta sig hönsas med av någon annan. Eftersom solen är hopplöst förälskad går han med på det. Så månen låter solen passera henne då och då med många års mellanrum, när de väl träffas älskar de passionerat med varandra. Den delen av solen som var på jorden kommer på att han hellre spenderar sin tid på jorden då han kan se henne på nära håll varenda dag istället för att då och då får träffa henne för en stund av kärlek, det är just därför man aldrig hör vargen yla när det är solförmörkelse, det är just därför man alltid annars hör vargen yla ut kärlekssånger till månen på natten, för det är på natten hon är som vackrast”
Kommentarer
Trackback
