Sir.Mimic

Jag och Nicklas satt i min bil på väg hem från Stöten, vi hade en 37 mil lång körning framför oss, det var lite sådär halvkallt inne i bilen men både han o jag, mådde som aldrig förr faktiskt... Måhända spela koffeinet i våra kroppar stor roll (i alla fall i min:P), berodde det på att vi hade rätt lika musiksmak och att vi bägge kunde sjunga med till alla de låtar som forcerade ut ur stereon, nog berodde det mkt på att vi i våra huven titt som tätt spolade tillbaka tiden och tänkte hur underbart vi alla hade haft i stugan. Och nog berodde det mkt på att jag satt bredvid Nicklas, en relativt nyvunnen vän, men en oerhört betydelsefull och givande sådan.

I alla fall de snötäckta bergen blev bara mindre och mindre i bakspegeln och vägen vart mer begriplig och plan.
Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag hoppas verkligen att mina barn och barnbarn kommer att kunna få se de bergen. Naturen i sig är något så oerhört simpelt men samtidigt någonting man inte riktigt kan förklara... Mäniskor berättar hur underskattat norra Sverige är. Jag säger livet är underskattat...

När atombomberna över Hiroshima och Nagasaki föll dog omedelbart ca 250 000 människor, många många fler ska komma att dö av sjukdomar och skador relaterade till bomberna. Det var en sorgens dag den dagen. Tårar forsade ned över hela Världen, både glädje och sorgetårar...
En man vid namn Robert Oppenheimer grät som aldrig förr då han såg vad som hände, han sa ”Jag har nu blivit Döden, världarnas förintare”... Robert var en av hjärnorna bakom Kärnvapen.

Vi går och ber och hoppas att ingenting kommer hända oss så att vi får långa och betydelsefulla liv, så att våra avkommor kommer kunna ha lika vackra liv som vi har (ja, jag pratar om dig, ta åt dig!). Vi tror att världen kommer gå under 2012 för att det var då Maya-indianeras tidskalender slutade, vi trodde vi skulle dö år 2000 av inte-fan-vet-jag-exakt-men-av-något-konstigt.
Människans sista steg på jorden kommer inte avgöras av att någon makabert stor komet, stor som hela Kanada, kommer krossa jorden, det sista människan kommer se kommer inte vara en vattenvåg som sveper med sig allt.
I vår arts sista ögonblick kommer vi mötas av ett kallt och känslolöst skratt och ett par bekanta ögon. Vi kommer stå öga mot öga med oss själva, vi kommer bli våran egen död.

Människans bästa vapen är våran hjärna, mäniskans sämsta vapen är våran hjärna!

Jag hoppas bara mina barn och barnbarn kommer kunna se det fina i världen innan det försvinner.
Jag hoppas, tror och ber att vi är smarta nog att föruste våra egna katastrofer innan de händer.
Jag vet att man kan förändra världen, bara man vill.

kom ihåg att älska (!)