Hem
det första tecknet på att jag kommit hem till kallare grader var när jag steg av planet och min andedträkt blev till ångor som spred sig likt en eld från min mun. Den nollgradiga temperaturen fick mina shortsklädda ben att rygga tillbaka och gåshud bildades från ryggraden och upp till nacken. Just ia, det var så här det kändes hemma...
Jag plockade upp min väska från rullbandet och gick mot glasdörren som som officielt skulle ta mig ut till Sverige, dörren gled isär och mina ögon letade frenetiskt efter en glimt av trygghet... Jag fann det i ögonen hos världens bästa pappa som stod och log mot mig. Hej, Välkommen hem
Ordet hem har varit ett flyktigt ord för mig de senaste 3 månaderna, jag har haft mitt hem där mina fötter slutade gå för kvällen. Men nu, äntligen. är jag hemma på riktigt...
Den största chocken var när jag steg ut ur bilen på uppfarten och satte ned fötterna i snön... Mina flipp-flopp misslyckades i det tappra försöket att skydda mig, snön började sippra in mellan mina tår och bildade en rosafärgad nyans hos mina fötter.
Pappa hjälpte mig bära in pakningen, mitt rum, som var det första jag gick till, har aldrig varit mer fridfullt att kolla i som nu. Allt var lämnat som jag kommer ihåg. Min stora säng såg valdigt inbjudande ut men jag måste försoka att hålla mig vaken tills det är kväll i Sura. Min kropp tickar efter en annan klocka just nu, mitt första uppdrag i Sverige blir att vänja mig vid den nya tiden. Måste tillägga att det inte gick så bra då jag nu, för ca 10 minuter sedan, vaknade hur pigg som helst, kl är 04.38 här hemma i Sverige men för mig är klockan 13.38 i Sydney.
Det var hur härligt som helst att kunna krama om min familj igen när jag träffade dem. Har saknar er hur mycket som helst.
Just nu blir det väl till att försöka hitta en ny dröm som jag kan börja jaga, för den senaste drömmen jag hade, är upplevd i all sin guldiga, härliga glans.
Nånstans efter en väg på Nya Zealand
Jag plockade upp min väska från rullbandet och gick mot glasdörren som som officielt skulle ta mig ut till Sverige, dörren gled isär och mina ögon letade frenetiskt efter en glimt av trygghet... Jag fann det i ögonen hos världens bästa pappa som stod och log mot mig. Hej, Välkommen hem
Ordet hem har varit ett flyktigt ord för mig de senaste 3 månaderna, jag har haft mitt hem där mina fötter slutade gå för kvällen. Men nu, äntligen. är jag hemma på riktigt...
Den största chocken var när jag steg ut ur bilen på uppfarten och satte ned fötterna i snön... Mina flipp-flopp misslyckades i det tappra försöket att skydda mig, snön började sippra in mellan mina tår och bildade en rosafärgad nyans hos mina fötter.
Pappa hjälpte mig bära in pakningen, mitt rum, som var det första jag gick till, har aldrig varit mer fridfullt att kolla i som nu. Allt var lämnat som jag kommer ihåg. Min stora säng såg valdigt inbjudande ut men jag måste försoka att hålla mig vaken tills det är kväll i Sura. Min kropp tickar efter en annan klocka just nu, mitt första uppdrag i Sverige blir att vänja mig vid den nya tiden. Måste tillägga att det inte gick så bra då jag nu, för ca 10 minuter sedan, vaknade hur pigg som helst, kl är 04.38 här hemma i Sverige men för mig är klockan 13.38 i Sydney.
Det var hur härligt som helst att kunna krama om min familj igen när jag träffade dem. Har saknar er hur mycket som helst.
Just nu blir det väl till att försöka hitta en ny dröm som jag kan börja jaga, för den senaste drömmen jag hade, är upplevd i all sin guldiga, härliga glans.
Nånstans efter en väg på Nya Zealand
Kommentarer
Trackback
